En dyster lada
Någon gång har man ju tid att leta fram gamla kort och bläddra i gamla anteckningar. Man får en förnimmelse av att man förts med på tidens ström där händelser och minnesbilder framstod på stränder som man glidit förbi.

Nu tänker jag på en liten murken lada. Den hade stora stenar på taket för att inte taknävret skulle ryka sin kos i blåsväder. Liten var den så att den rymde knappast mer än ett par skrindor hö. Men det spökade i ladan. Och det var skygga ögon som riktades på den, där den dyster och grå låg alldeles intill den smala, krokiga byvägen långt i norr i de stora skogarnas land.
       

Och hur obetydlig ladan än var, hade den i alla fall ett namn, Bjara-ladan kallades den. Det var inte svårt att få reda på namnets betydelse, ty så fort ungarna i byn blev stora nog att lyssna till oknytt och skrock och det som verkligen hänt, fick de höra en historia, förknippad med Bjara-ladan. Och så bevarades den till senare tider. Ladan hade ursprungligen hört till en skvaltkvarn, men blivit flyttad från ån och sedan länge tjänstgjort som hölada. Det spökar i ladan. Ja, nog går döda händelser igen i den.

Angående namnet Bjara avser det detsamma som bärarn, d.v.s. ett nystan, som skulle åtlyda ens befallningar. Det skulle bestå av nio sorters olika slags tråd, och litet blod från ett lillfinger skulle vara med i trolltyget. Sedan gällde det att frambesvärja liv i nystanet; då måste man ha hjälp av den onde själv. Då den här ladan var kvarnhus satt en man- Jon Larsson- i den en natt och försökte få liv i nystanet. Det bekände han inför rätten, så nog vet man, varifrån ladan fått sitt namn.
       
Jon Larsson var nog inte i vanlig mening sinnessjuk. Han var vaken och beställsam, kunde skriv och hade t.o.m. varit "ute". Men mörker ruvade ändå i hans själ. Liv i nystanet fick han inte. Och då måste han råda sig själv. Sin lilla bror Abraham dränkte han, då de var ute i en båt en gång. Därmed gick så till, att han bad gossen titta över relingen så skulle hen få se ett lomägg; "lommen värper på sjöbotten". Det gick lättare då för Larsson att bringa gossen om livet. Det omtalades, att ett kors syntes på vattenytan, där händelsen ägde rum. Och när man fann liket, syntes märkvärdigt nog ett kors på dess bröst.

Nu hade Larsson blivit av med en, som skulle dela arvet med honom, men det ville han ha ensam, och ännu stod några i vägen. En med anspråk på arvsrätt var en flicka, Hanses-Anna-Erika kallad. Henne hade han helt enkelt tänkt bära till skogs; en sak som han också bekände. Flickan hade sprungit emot honom med öppna armar, då han skulle ta henne, där hon vallade kreatur på en myr. Men då rörde sig ändå något vekt eller skamset i Jon Larssons hjärta; han förmådde inte fullfölja sitt uppsåt.

Kanske gick det lättare göra sig av med svågern, Erik Andersson; han skulle åtminstone försöka och låg på lur, då svågern var ute för att vittja fågelsnaror vid Per-Lars-Tjärnkroken. Det första skottet tog bra; svågern sjönk ihop och hans tik, Nippa, sprang fram till skyttens gömställe och viftade med svansen, då hon kom dit, varav Andersson förstod, att skytten måste vara nära nog någon av gårdsfolket. Andersson reste sig upp men sjönk ihop för ett andra skott till synes livlös. Och Jon Larsson smög sig undan. Erik Andersson kvicknade emellertid till, kanske av att tiken slickade honom, och han kunde stappla hemåt. Nippa gick framför honom, och hennes vita svansspets, som viftade av och an, hjälpte honom att finna stigen, då det skymde för hans ögon.

Och han kom hem till sist. Dagen därpå kom Jon Larsson på besök. Och förvånad måtte han ha blivit, då Erik Andersson från skåpsängen frågade honom: "Skoge du nå bra igår?" D.v.s. om han hade haft tur på jakt.
       
I en svag stund bekände Larsson dessa illgärningar för sin fästmö. Hon kunde icke bära denna hemlighets börda. Och Jon Larsson kom inför rätta och blev dömd till döden. Häradshövdingen -Furstenbach hette han visst - menade, att "om Jon Larsson hade sju halsar, skulle de alla av".

Och strax efter Mikaelihelgen 1829 fick Jon Larsson böja sitt huvud över stupstocken. Pastor Olof Grönlund stod vid hans sida, lade sina händer välsignande på hans huvud och bad Fader vår, då mästermannen Olof Hell skyndade fram ur en uppförd riskoja och utförde sitt värv.

År 1918 talade jag med en gammal man, som hade sett Jon Larssons vita huvudskål på en stolpe, där den halshuggnes huvud efter den tidens sed var uppsatt "androm till varnagel". Ladan är borta, byvägen bred och rak. Det berättas inte som förr vid den öppna spisen om oknytt och skrock och det som verkligen hänt.

Wgn