Intervju med Gustav Lundberg våren 2003

Gustav Lundberg
1. Var det något speciellt som hände i Latikberg förut?

Det var i slutet på 30-talet, jag var 10-15 år gammal när Landshövdingen åkte förbi byn. Folk stod utanför sina gårdar och titta på när han kom åkande i en taxibil med en kortege av bilar efter.

2. Hur handlade man innan affären kom till byn?

Man körde med häst ner till Anundsjö där närmsta järnvägsstation fanns. Det var långa "tåg" av hästforor som for ner och köpte mjöl, salt, saltströmming mm. oftast i säckar och tunnor.

3. Vad åt man mest?

Saltfläsk, pärpalt, fläskpalt samt saltströmming och pärern. saltströmming köptes ofta i kaggar. Ett vanligt mått på kaggarna var en fjärding.
(Webm. anm. Fjärding = 31 liter.)
4. När åt man "fin mat"?

Vid grisslakt, juletid och när det bjöds på fårfetkamsern.

5. Hur reagerade folk på nya tekniska saker, tex. telefon, och när kom den till byn?

Dom var konservativa. Pappa var snabb att anamma ny teknik. Han var tex. först med att ordna springvatten in i huset. De hade en 10 m hög vindmotor som pumpade vattnet genom trärör till en cistern uppe på berget, därifrån fick man självtryck.
Telefonen kom 1916 till byn, Frans Mannelqvist hade nr 1, Konsum hade nr 3.
Grammofonen kom när jag var liten,det var häftigt. Enar Holm och Elof Forse´n var bland de första som hade grammofon och några skivor.
Handlarn Sundin hade köpt TV, far blev ditbjuden för att titta och jag fick följa med. Jag var med nån gång, det var dålig bild och ganska ointressant, det var en präst som pratade.

6.Fanns det något hängställe i byn förr?

Kafeét i samma hus som affären och så brukade ungdomen samlas ovanför vägen vid Sven Lidbergs hus.
7. Vad hade man för tankar om utbildning förr?

Praktiskt arbete gällde. På sommaren var det höbärgning, vintertid timmer och vedhuggning. Arbete hemma för pojkar, jänterna kunde fara och "tjen"
= (jobba som piga)
och om dom fick ekonomisk hjälp fara på nån skola. Min syster Laila läste på en folkhögskola.

8. Värsta oväder eller katastrof i Latikberg?

1934-35 var det väldigt kalla vintrar, neråt -40 grader. Varma somrar utan regn, med skogeld på fyra ställen i trakten. Man hade en handpumpad brandspruta i byn.
9. Vad gjorde man som barn i byn förr?

Man arbetade mest med att bära ved och gå ärenden, det var inte mycket lek. Man smet ibland, men blev lete åt och oppträtte.

10. Myter, sägner eller vitterplatser?

Pålarbacka bortom kyrkan där vägen bär utför, där såg dom gubbar. En del trodde på det, och en del tyckte det var skitsnack.

11. For man ofta till Vilhelmina? Restid? Typ av väg?

Man kunde åka spark till Vilhelmina, när man tagit sig några knaber. Det brukade tjyvlånas sparkar i byn.
Större helger gick man dit när inte vägarna bar, det tog 2-2,5 tim. Man gick i kängskoern och hade remskoern hängande runt halsen. När det var bra vinterföre åkte man rissla.
Vägen var nödtorftigt handgrävd där det var torr mark, över myrarna var det lagt spänger att gå på.

(Spänger = kluvna träd)

12. Antal invånare i byn förr?

Cirka 300 stycken på 30-talet.

13. Vad visste man om omvärlden? Och hur fick man veta saker?

Muntligt, man träffades hela familjer och satt och pratade. Allt som sades var inte riktigt sant. Stockholm och kungen kände man till.
Pappa hade gått sex veckor i skolan, många gick aldrig i skolan.

14. Hur gjorde man med brottslingar?

Var det grovt gick det till tinget, fjärdingskarlen kom och höll förhör på plats.
Man var ganska tolerant mot halvgangsters.
Man höll ihop för att slippa skämmas för en bybo som gjort något dumt.
Ek och Lönn sida vid sida.

Text till nedersta bilden.

Eken som står planterad mellan affären och Gustav Lundbergs har hans far Johan Nicolaus Lundberg planterat 1928. Plantan togs på Julita skans ett trädgårdsområde vid sjön Öljaren i västra Södermanland.

text & bild: Karl-Göran Karlsson