Slatt-anna
När nybyggarna kom till byarna i Vilhelmina med sina kor och husdjur var det av högsta prioritet att skaffa vinterfoder åt djuren. Det skulle vara ett hårt och långvarigt arbete att avverka skog och odla upp jorden för att kunna så och skörda foder åt korna. De små uppodlade jordbitarna måste i stället i första hand användas till potatisland och kornåkrar för att få föda åt sig själva.

Man var därför hänvisade till myrarna och raningarna för att skörda det nödvändiga höet. Raningarna behövde röjas upp, men det var lättare att göra än att hugga ner grovskogen. Dessutom behövde de inte odlas upp för att hö skulle växa. Det krävdes säkert omsorg och uppfinningsrikedom för att skörda på effektivaste sättet och få den bästa kvaliteten på höet. Myrarna och slåtterställena låg inte i den omedelbara närheten av bostaden och ladugården och höet kunde ju inte fraktas hem under sommaren. Antingen fick man bygga en liten lada på plats eller så fick höet stå kvar i hässjorna tills vintern, då myrarna frös till och kunde bära häst och höskrinda. Man var därför tvungen att utveckla arbetsmetoder som gjorde att höet bevarades så gott som det bara gick till dess att det kunde tas om hand.

När uppodlingen av marken hemmavid så småningom fortskred blev alltmer jord tillgänglig för odling av hö. Det blev ju först och främst av mycket bättre kvalitet och dessutom lättare att bärga. Slåttermaskinerna blev tillgängliga ungefär vid förra sekelskiftet och sedan kom hästräfsor, högafflar mm som bidrog till att rationalisera slåttern. Det var naturligtvis inte lika kritiskt längre att tillämpa den förfinade teknik som skapats vid myrslåttern för att få acceptabel kvalitet.

Den gamla och ursprungliga skördetekniken har nog börjat att glömmas bort. De som använde den är borta för rätt länge sedan. Jag hade faktiskt förmånen att få en viss kontakt med den i min barn- och ungdom. Min pappa var lite konservativ och dröjde kvar rätt länge vid de gamla skördemetoderna. Även sedan han skaffat slåttermaskin räfsades höet fortfarande för hand av mamma, som var uppfostrad i Ulvoberg med de gamla metoderna. Hon var erkänt mycket duktig, skicklig och snabb i det arbetet. Sedan hässjade pappa med en speciell "hässjharva" som man gjorde förr i världen.

Det blev en oerhört bra kvalitet på det höet. Jag fick tillfälle att se prov på detta en regning sensommar då vi fått hjälp av min svåger under höskörden. Han jobbade mycket rationellt och effektivt med modernare metoder. Vi köpte häst-släpräfsa och han använde högaffel som de flesta hade övergått till i slutet på 40-talet och början av 50-talet. Det blev väldigt dåligt torkväder den sensommaren och pappa blev bekymrad över hur höet skulle torka och klara sig i hässjorna. Det visade sig också att i de hässjor där högaffeln använts var det våta knölar av hö som började multna och förstöras. I de hässjor som pappa hade använt de gamla hässje-metoderna var det inga sådana problem.

Utöver slåttern på de uppodlade lägdorna var man under 40- och 50-talen angelägen om att ta tillvara allt tillgängligt hö. Man var noga ned att slå med lie vartenda strå som växte där man inte brutit åker. Hemma hos oss var det rätt stora områden och pappa såg till att även det blev slaget. Han var en virtuos när det gällde att hantera lien. Han slog snabbt, elegant och graciöst, alla strån blev jämt kapade nära marken. Det var rätt stenigt på dessa slåtterställen, men han undvek skickligt att hugga lien i sten. Det hängde naturligtvis i från den tid då man slog ute på myrarna. Då hade man inte tillgång till slipsten och det var livsviktigt att lien var vass. Man hade med sig reseservliar förstås, men var ju ett begränsat antal.

Jag fick lära mig tidigt att hjälpa till med slåttern. Han beställde ett litet liearv av Iljas Johansson, som var duktig att snickra slåtterredskap. Med en liten lie på det kunde jag snart lära mig att slå.

Förutom lieslåttern hemmavid hade många av byns bönder även små utskiften längs Bäskån, vid Krokselet, väster om byn. Det är väl minst en halv mil man fick gå till fots genom skogen för att komma dit. (Idag går det visst skogsbilväg dit) Det gällde att ha med sig matsäck för en lång dags arbete och man träffade många bybor efter ån på sina skiften. Den ende som jag nu kommer ihåg som lever och var med samtidigt som jag började vara med är Vilhelm Lidberg. Men det var nog hans svåger som drev jordbruket.

Där kom den gamla hässjetekniken till heders. Höet i hässjorna måste klara sig många månader innan det kunde köras hem. Pappa brukade i regel hämta med skrinda under mellandagarna då man tog ledigt från skogsarbetet. Han var noggrann med "fängningen" av fången och brukade utförligt visa hur man skulle gå tillväga. På ena bilden som jag skickar ser man hur väl fånget sitter ihop och hur lättsamt man bär det på axeln. Det kunde vara en bra bit att gå fram till hässjan, och det fick inte spillas bort på vägen. Dessutom skulle det sitta ihop bra sedan det lagts i hässjan och inte blåsa ur under höststormarna. Höstråna kom dessutom att ligga väl ordnade vilket gjorde att hässjan blev tjock och rymde mycket hö utan att torkningen äventyrades.

Man strävade efter att höet skulle torka så mycket som möjligt på marken. Här kom räfserskans skicklighet till pass. Det var ju våtmark där gräset växte och det gällde att räfsa ihop det till en "sträng" av lagom bredd på de torraste ställena och se till att det låg luftigt på tuvor så att vinden kom åt. Mamma hade verkligen fått lära sig konsten från barnsben och det var ett nöje att se henne i arbete.

Det är med glädje och mycket saknad som man ser tillbaka på den här tiden. Doften av nyslaget hö, speciellt på de här våta slåtterställena och den härliga känslan av välbefinnande när man får arbeta med kroppen och svettas litet, det är kära minnen. För att inte tala om hur skönt det var att ge sig tid att göra en välbehövlig paus och äta en bit och koka kaffe!

Sedan jag flyttade till Sundsvall 1954 åkte jag och min fru hem varje sommar och tillbringade en rätt stor del av semestern med att hjälpa till med slåttern varje sommar tills föräldrarna slutade med jordbruket. Det är liksom det saknas någonting sedan det upphörde. Under årens lopp har ju antalet hässjor som man ser när man åker längs efter vägarna minskat i antal. Numera är det enstaka undantag. Det är verkligen en stor förändring som har skett på några årtionden. Det var nog tur att våra förfäder inte visste eller kunde föreställa sig hur deras ofantliga arbetsinsats, då de odlade upp jorden och slet ont för att få livets nödtorft, så småningom skulle vara värd så litet.

Bror Jäger                Sundsvall 2004-01-14