Iakttaget av Inez Abrahamsson
Infört: Onsdag 2005-02-09 08:07
Rubrik: Kungen

-När han nu för en gång skull visst var han va och va han skull säg. Då vart ä rätt, säger Harry vid kaffebordet.
Kaffepannan sjuder upp och Elsa fyller på kakfatet. Ju mer bullar desto mer prat. Och här finns gott om. Harry greppar en hembakt biskvi och tar ny sats. -Det va fasen så nära jag ha skrivit till statministern förre gången kungen var på tapeten om underhållningsvåldet i medierna, men jag hann inte.
Och så börjar en osande föreläsning om koncession och demokrati. Sista frasen betonas ord för ord. -I Sverige ha all yttrandefrihet – utom kungen. Är inte det märkligt!
Det blir tyst. Elsa passar på att fylla på kaffekopparna, sätter sig sen vid spisfläkten och tänder en cigarett. Men än är inte allt sagt för Harry. -Uppläxningen – den kom från hon som ha en mun som ett uppånervänt C - Ulvskog. När hon ler bli läppa som ett streck – länger opp kom dem int’.
Dålig tajming är alltså ordet och dessutom, slår Harry resolut fast, är det en mänsklig rätt, inte politisk, att få ha en åsikt. Särskilt om man, som kungen, inte har någon makt.
-Det dom inte ha fatta är att dom ge han makt genom att propsa på att han ska håll käft… Men det ä klart, ingen idag levandes politiker vet väl hur man handskas med en som är populär…
Nöjd lutar han sig bakåt. Slagfärdigheten har gjort oss andra stumma. Nästan. Men stor omsorg fimpar så Elsa sin cigarett. Sen säger hon:
-För min del tyck jag bara att de ä bra att de äntligen ha blivit folk av kungen. Det kan int’ ha vare lätt - om man betänk vilken miljö han ha vuxe upp i.


Infört: Onsdag 2005-01-26 10:22
Rubrik: Januarikrönikan

Hallå, det här är Inez Abrahamzon, från Latikberg utanför Vilhelmina.
- Jag är van att prata till dom som inte lyssnar. Jag bryr mig inte längre – det spelar ingen roll. Orden från min tonårsson väcker mig brutalt från slötittandet på dataskärmen. Jag hör knivskarp vad han säger och ser samtidigt en ynglings kropp som utstrålar sorg och smärta. Tårarna är nära. Jag vet det. Så där såg han ut sekunderna innan gråten kom – när han var liten. Numera vänder han bort huvudet och skruvar lite på sig. Så snabbt återtas kontrollen över känslovågen.
Men smärtan i det som sagts blir kvar. På natten skaver orden. Jag hör och ser det om och om igen. - Jag är van att ingen lyssnar… bryr mig inte… det spelar ingen roll.
Skulden gör ont. Fram till igår var problemet att inte bli sedd och hörd mestadels storstadens. Inte mitt. Inte ens Latikbergs. Förblindad av vår kultur där hjälpsamhet är någonting naturligt och enkelt och där alla blir sedda. Har jag blundat för att alla inte blir hörda.
Trösten är att det var till mig han sa det - inte till lärarna, kompisarna eller brorsan… Men det väcker besvärliga insikter. Vem lyssnar på ungdomarna?
Och svårast av allt. Hur ska jag - som är van att människor lyssnar på mig - alls kunna förstå hur det känns att inte bli hörd. Går det? Och om inte jag kan, hur ska en sån som Göran Persson kunna…
Klockradion går igång och rapporter om flodvågen strömmar in i mitt sovrum. Plötsligt känns de egna grubblerierna triviala. För dom som letar anhöriga bland liken finns knappast tid att fördjupa sig i lyssnandets svåra konst. En stor våg och katastrof får människor att verkligen bry sig – i ord och handling. Thailändare öppnar sina hem, och skickar med barn som åker hem utan föräldrar sina sista besparingar…
Det är då jag ger mitt något försenade nyårslöfte. Jag ska lyssna mer. Och särskilt noga på dom som står mig nära. Våga lyssna. Så kanske någon av de flodvågor som så plötsligt startar upp - inombords - kan bedarra i sin linda.


Infört: Söndag 2005-01-16 16:19
Rubrik: Novemberkrönikan

Vilhelmina sörjer. På novemberlovets första dag miste tre tonårspojkar livet och en fjärde blev svårt skadad. Bilen kanade rakt in på storvägen och rammades av en timmerbil. Först kom chocken. Sen skäms jag nästan att berätta - att jag, som själv har pojkar i samma ålder – drog en lättnadens suck över att olyckan inte drabbat dom.
På en liten ort som Vilhelmina går rykten fort. Även smärtsamma - som vilka föräldrar som förlorat sina söner. Vi känner dom mer eller mindre väl eftersom vi varit på samma dans, gått samma kurs eller varit i samma föräldragrupp med våra nyfödda – någon gång – kanske för länge sen. Därför finns ingen flyktväg från att se - om än på avstånd – hur svårt det kan vara att överleva när dom som funnits så nära dör. Smärtan och sorgen berör – vi sörjer…
Däremot, det är skrämmande men sant – vet vi inget om de tonårspojkarna som får sätta livet till när USA intar Falujja – och vi vill heller inget veta. För min del orkar jag nästan inte tänka tanken att de händer. Istället önskar jag att USA:s löften om precisionsbombningar skulle vara realistiska. Trots att det är oerhört barnsligt att ens tro att någon kan bomba så precis att bara skurkar dör – och oskyldiga överlever.
Å tänker jag mig in i mammornas hjärtan, både i Irak och i USA, känner jag att död som bombas fram måste vara obegripligt hemsk. En chaufför i en timmerbil i Vilhelmina – har ingen avsikt att döda. Det som sker är en olycka – där han och många med honom döms att leva med ordet OM - resten av sitt liv.
En invasion däremot har ett syfte. Å dessutom finns ett pris – som någon sätter och andra betalar. Där är skillnaden. Likheten är att barn som förloras alltid kommer att fattas – var än det sker.
Vi är många som inte förmår känna efter – skrika högt eller ens reagera. Det är synd… För tragedier - skapade av krig och politik kan, till skillnad mot andra katastrofer - alltid förhindras.


Infört: Tisdag 2004-11-30 17:11
Rubrik: Oktoberkrönikan, Rogerkonflikt.

På tv debatterar Bush och Kerry. Ett viktigt val för ekonomin, Sverige och världen sägs det… viktigare än Rogers.
Det var vid den här tiden på året – en sen höstkväll som han svängde in på sin gård och steg ur bilen. Träskon var nött och backen halkig å han föll. Två dagar senare hoppade han in på Lycksele lasarett med ett särdeles komplicerade fotledbrott.
Sjukhusvistelsen blev lång. Och när han läst allt som fanns på biblioteksvagnen, började han tänka igenom sitt liv. På djupet. Det var då beslutet att lägga ner byabutiken, blomodlingen och cateringfirman formades. Och smärtan över hur de skulle drabba bygden var värre än fotens.
- Men till slut tröste ja mä me att de skull bli som me kompostn. När allt ä nedbrute kan nå nytt börj å väx, sa han.
För så tänker en man som själv fått de mest omöjliga projekt att blomstra. En med förmågan att förverkliga de vildaste planer. Teatern, krogen i skogen, resorna… ja gu vet allt. Först blev jag besviken på honom. Hur kunde han som gett hopp till en hel bygd helt plötslig lägga av?
- Men jag hadd nått mitt mål och vise dem som säg ”hä gå int” att dä visst gå. Men live mitt blev bara arbete. Ja ville göra nå anne.
Min sorgs stillades när jag förstod att både Roger och hans förmågor blev kvar i bygden. Många klarar inte det sociala trycket – utan tar ensamma på sig skulden över att glesbygden så sakteligen utarmas - och väljer att fly. Det är dumt – men det är sant. Och det var först då jag insåg att mod kan vara att slänga sina livsverk på komposten. Att våga göra svåra val.
Val som inte finns hos mediernas Bush och Kerry. Val som behöver tid att gråtas fram på kammarn. Val som resolut förändrar världen, ekonomin och Sverige.


Infört: Lördag 2004-10-23 12:51
Rubrik: Septemberkrönikan

Ljudet av skott viner över berg och myr. Ibland hörs hela salvor på nära håll - ibland några enstaka skott - avlägset. Det är älgjakt i Latikberg. Grönklädda män och kvinnor invaderar skogarna och bärplockare flyr fältet. Å hemmavid följs jakten på skogens konung via kommunikationsradio.
Men redan helgen före drar förberedelserna igång på Ica trivs. I samlad trupp ses älgjägarna handla rökt och saltat fläsk, en korvbit, tunnbröd, bregott å kokkaffe. Allt himmelskt gott att äta vid en sprakande eld i skogen. Särskilt en morgon när daggen ligger kvar och solstrålarna sakta söker sig fram över myrråken och glimrar till mot färgsprakande löv. Älgjakten lockar, men kräver större tålamod än jag kan uppbåda och mod nog att döda…
Veckorna före vibrerar förväntningarna i luften. Rafflande historier berättas om listiga älgar och ännu listigare jägare. Efteråt – om läget är det rätta – hörs en annan typ av berättelser. De om intrigerna mellan jaktlagen, trätor som ibland gått i arv i generationer. Man får vara försiktig om man ska kommentera dem. Faktiskt mycket försiktigare än när man diskuterar större strider - långt borta - som de i Irak.
Som Anna, en engagerad och välutbildad kvinna, gjorde över en kopp kaffe hos Eskil: – Jag tyck att USA gjord fel. Dom skull ha medla iställe för å kriga, säger hon med emfas till Eskil. – Nä, svarar han, lika resolut. Det fanns inge anne å göra. Man kan int resoner me ä tok. – De kan man visst, svarar Anna. Maktuttryck som krig ä - skapa attentat och annan skit. Våld föd våld. Så är e! Å de är just därför man måst medla å resonera. Annars bli e som de ä nu.
Å Eskil inser att det hon säger är sant. Men ger sig inte - utan harklar sig och byter strategi. - Hmmm…. De ä int så lätt, säger han. - Det är det visst, svarar hon och inser förnöjt att han är på fallrepet. Men Eskil fortsätter - oroväckande nöjd han med. - Då skä du få en uppgift. Latikberg är ju int särskilt stort, å när det gäll älgjakten ha ju all som jaga samma mål. Vi vill skjut så mång älga som möjligt. Ändå finns ä fem jaktlag istället för ett? - Du kan väl ta å medel ihop oss till ett enda älgjaktslag då?
Anna blir tyst. Hon vrider sig på stolen och kroppspråket visar känslornas kamp på vägen från seger till förlust. Till sist ger hon upp. Suckar djupt och säger: - Men det var då ett jäkla exempel du ta till! - Ja, men e sånna äre, säger Eskil. Dä som låt enkelt kan vara nå helt anne i verkligheta.


Infört: Tisdag 2004-07-27 21:50
Rubrik: Krönika från NSD juli 2004

Det är märkligt. Det känns som om sommaren precis börjat, fastän juli månad snart är slut. Det är regnet som spelat mig ett spratt. Jag vet. Naturens nycker kan jag stå ut med, däremot har jag svårt att förlika mig med elbolagens. Jag hatar att bli behandlad som om jag vore mindre vetande. Och det är precis så dessa bolag bemöter det svenska folket. I Vattenfall, som är ett av dem, är vi alla dessutom delägare.
Förra sommaren var torkan förklaringen till elpriserna. I år är det väl för blött! Det finns med andra ord alltid vederhäftiga skäl till höga elpriser. I Västerbotten finns en fristående el-expert. Hans bedömning är att en ökning av elpriserna med två öre per kilowattimme kan vara rimligt under väldigt torra somrar. Han menar att elpriset alltid borde ligga under 20 öre. Men elpriserna har fördubblats de sista åren. Och i år när det regnat en hel sommar är läget ungefär detsamma som i fjol. Hur hänger det här ihop? För mig finns några uppenbara skäl. 1. Cheferna för de stora elbolagen får bonuspengar i förhållande till hur stor vinst företaget gör. Deras intressen handlar alltså om att vinstmaximera, ingenting annat. 2. ”Samarbetet” mellan stora och små bolag är sannolikt större än konkurrensen. 3. Staten tjänar stort på höga elpriser.
När man fattat det här, och det har det allra flesta gjort, växer föraktet mot dem som styr både vårt land och elbolag. Varför går ni inte ut och meddelar i klartext att ni inte är intresserade av att ha en fungerande elmarknad? Berätta att ni just nu bygger kablar för fullt för att sälja elen till Europa. Säg att målet är att sälja el till högsta möjliga pris hela tiden. Det vore mer hedersvärt än att som nu, låtsas att vädret har någon som helst betydelse för elpriserna. Vi går helt enkelt inte på det längre.
Hederlighet brukar vara bra i affärer – om man är rädd om sina kunder. Men den bistra sanningen är att vi är så elberoende i det här landet att vi sitter i en rävsax. Vi kan inte be er hoppa och dra. Och det finns inga alternativ. För elbolagen är det snart lika enkelt att leverera el till kunder i andra länder. Att det är vi som satsat våra älvar och byggt kärnkraftverk har tydligen ingen större etisk betydelse. Det viktiga är att vi biter ihop och, förutom elen, betalar skatt, på skatt och sen därtill moms. Det är klirret i statens och bolagens kassor som räknas.
Jag kanske är enfaldig som överhuvudtaget trott något annat. Men lyckligtvis är det fler än jag som ogillar att bli lurade. Aldrig förr har det väl blivit så uppenbart att staten och kapitalet sitter i samma båt. Just därför är det ingen idé att be regeringen utreda om konkurrensen fungerar på elmarknaden längre. De är så förblindade av sina egna profitintressen att allt verkar gå förklara. Många med mig funderar nog numera vilken uppgift Konkurrensverket har – egentligen. Och varför tillsattes föresten bara ett Konkurrensverk? Borde det inte, för konkurrensens skull, finnas minst två?


Infört: Lördag 2004-06-05 09:37
Rubrik: Från Landsbygdsriksdagen i Ystad "Radioprogrammet Konflikt"

Hallå, det här är Inez Abrahamzon från Latikberg utanför Vilhelmina.
Det är rädslan, konstaterar Cicci i Boden. Det är därför vi flyttar till stan och det är därför vi blir kvar där. Vi har blivit rädda för naturen och för att vi inte ska klara oss själva.
Jag tänker på de Cicci sa när jag kommer hem från landsbygdsriksdan i Ystad. Mycket blev sagt, men inte det här. Där sjöng politikerna, som sig bör, landsbygdens lov under riksdans sista timmar. ”Låt oss inse att det inte finns motsättningar mellan stad och land. Landsbygdens behövs” Kanske var det just den enorma enigheten som störde. Om nåt är uppenbart och självklart - varför behöver det då ens sägas. Och varför med sån kraft?
Dagen innan var diskussionerna annorlunda. När landsbygdsborna själva resonerar blir kontentan att stad och land är varandras tes och antites. Den ene blir vinnare och den andre förlorare. En god livsmiljö på landet, betyder dålig livsmiljö i stan. Utveckling i stan betyder alltså avveckling på landet. Och det här är självklara sanningar - särskilt i medierna.
Och som landsbygdsbo kändes det inge vidare när tre makthavare i form av nuvarande och före detta ministrar börjar poängtera att de inte har någon makt. Om inte landsbygdsfrågan lyfts i radio, tv och tidningar vill säga. Då får de på något märkligt sätt tillbaka sin makt.
- Vilken fråga, undrar någon lite dystert vid min sida? Handlar den så självklart om landbygden? Själv funderar jag faktiskt på varför vi behöver städer - egentligen?
- Vet du inte det, svarar en lång och ståtlig man som står snett bakom oss. Marknadskrafterna behöver utsugarpunkter. Och ska det bli nåt, räcker det inte med en stad, det krävs många. Sen vänder han på klacken och går.
Konfysa sitter vi kvar och undrar: - Media eller politik, lust eller rädsla? I sanningens ögonblick – vad styr oss mest? Jag sätter faktisk, precis som Cicci, en slant på rädslan.


Infört: Tisdag 2004-05-11 16:09
Rubrik: Apropå tillväxt och skandiachefer

- Va ä tillväxt egentligen? Kan nån förklara de för mig, säger grannfrun samtidigt som hon ställer fram kaffekopparna.
Vi som sitter vid bordet skruvar på oss. - Ja, dä ä i alla fall inte vad du tror, svarar hennes man aningen raljant. Dä hannel definitivt int om nåt som väx. Hon knycker på nacken, spänner ögonen i oss och sätter sig demonstrativ ned för att invänta ett svar. Här finns ingen återvändo, nu jäklar ska förklaringen fram. Hennes man inser sitt misstag och försöker nu blidka. - Dä ha med BNP å göra. Och någon fyller i…
- När alle räkninga ä betalda vill stat´n ha pengar kvar till mer.
- Jaså, svarar hon med illa dold ironi. Kan ni då förklara varför man lå´n pengar hela ti´n? För mig funkar då ekonomin bäst om jag hannel för pengar som finns och ge tusan i att lå´n och köp för köpandets egen skull.
Göran Persson har precis varit i TV-rutan och pratat tillväxt på kongressen. Och det är just det som dragit igång diskussionen. Men här i Latikberg kan man inte vifta undan begreppet tillväxt med att det är samma sak som att lära sig cykla. Därför håller alla andan vid köksbordet - och gubevars släpper grannfrun spåret. Och vi andas ut över att slippa förklara det obegripliga. Lättad fortsätter jag smaska i mig den goda sockerkakan.
Dan därpå släntrar jag ner för backen till nästa köksbord. Här avhandlas Skandiacheferna.
- Jag fattar inte varför man tjafsa om det här, säger N´Eskil medan han lägger sig till rätta på sofflocket. Det ä väl inge konstigt me att folk tapp minne. Det gör ju folk dagligen dags och dä rå man ju inte för.
Jag tror knappt mina öron. Det blir tyst. Men så hoppar han plötsligt upp, spänner ögonen i mig och höjer rösten. - Fast ingen jäkel kan väl sköt ä företag om man int´ minns nånting. Då behöv man ju vård! Att det ska vara så märkvärdigt att fatta det!